Var femte hjärtpatient lever farligt – helt i onödan

Hur vanligt är det med rörelserädsla i samband med kranskärlssjukdom?

Under 2013-2014 genomförde vi en studie på 105 patienter som hade behandlats för kranskärlssjukdom. Vi använde Tampaskalan för Kinesiofobi Heart, ett frågeformulär som bygger på den etablerade Tampaskalan för Kinesiofobi för patienter med smärta. När patienterna skulle skrivas ut från sjukhuset efter första vårdtillfället angav 24 procent av dem att de upplevde en överdriven rörelserädsla, det vi kallar kinesiofobi.

Två veckor senare hade 19 procent fortfarande kvar sin rörelserädsla, en siffra som sedan inte hade sjunkit alls när vi kontaktade dem efter fyra månader. Ungefär var femte hjärtpatient har alltså permanent rädsla för att röra sig efter en akut hjärtsjukdom.

Beror graden av rörelserädsla på vad man har varit med om?

Det verkar inte finnas någon skillnad mellan om patienten har haft en liten hjärtinfarkt, genomgått en ballongvidgning eller behandlats för en stor infarkt. Däremot ökar den vid återfall. Vi ser en skillnad i att kvinnor oftare utvecklar rörelserädsla vid kranskärlssjukdom än män. Varför vet vi inte, men det kan ha ett samband med att kvinnor oftare upplever ångest i samband med kranskärlssjukdom än män. När det handlar om rörelserädsla vid långvarig smärta förhåller det sig intressant nog precis tvärtom.

Hur farlig är denna rörelserädsla?

En stor studie har visat att deltagande i fysisk träning inom hjärtrehabilitering minskar dödligheten med 26 procent bland hjärtpatienter jämfört med dem som inte deltar. Samma studie visade att antalet sjukhusinläggningar minskade med 31 procent bland de som tränade jämfört med de som inte gjorde det. Eftersom rörelserädsla dessutom är förknippat med ångest och depression finns mycket att vinna på om vi kan få patienterna att övervinna den. Därför är det bra om vården kan bli bättre på att identifiera dem.

Går kinesiofobi att bota?

Kognitiv beteendeterapi är framgångsrik vid de flesta fobier. Att successivt öka exponering för det man är rädd för, i det här fallet de rörelser patienten är rädd för, tror jag starkt på. Men det är en behandlingsform som behöver utvärderas i studier innan vi med säkerhet kan säga att den har effekt. Alla hjärtpatienter erbjuds idag ett individuellt anpassat träningsprogram under ledning av fysioterapeut. Men det är bara 46 procent av dem som aktivt deltar i rehabiliteringsprogrammen.

Utöver rörelserädsla spelar flera andra faktorer in som exempelvis avstånd till rehabiliteringen, socioekonomi, ålder och hur man mår rent fysiskt. Men att träna är aldrig farligt. Bara att inte träna. Det handlar bara om att träna på rätt sätt.

Hur ska vården bli bättre på att fånga upp alla dessa patienter?

Det är detta vi kikar närmare på nu. Forskningen går framåt och vi ska presentera resultat kring detta redan i höst. Det behövs mer patientnära forskning. Vi har ganska små resurser så här fyller Forskningsfonden HjärtLung en jätteviktig funktion.